Marcus satt kvar med benen i kors. När polisen Miller klev ur ropade Marcus: ”Konstapel, tack och lov! Min fru fick ett nervsammanbrott. Jag var tvungen att hålla fast henne.”
Miller kastade en blick på det gula bandet och sedan på mig – och lade också märke till att Allisons händer var täckta av blod.
”Gå undan från henne”, befallde Miller ambulanspersonalen.
Sarah, en av ambulanssjukvårdarna, gick ner på knä. ”Clara, kan du berätta var det gör ont?”
”Allt ovanför midjan”, viskade jag. ”Ingenting nedanför. Förlamad. Sedan två år tillbaka.”
Sarah flyttade blicken från bandet till mitt ansikte; hennes ögon fylldes av ren avsky. ”Vi ska stabilisera dig.”
”Jag kräver att ni lyssnar på mig!” skrek Marcus och gick mot den andra polisen. ”Jag betalar skatt! Hon är psykiskt sjuk!” Han skickade en mördarblick mot Scott.
Scott svalde. Han tittade ner på mina ben. ”Han släpade henne efter sig.”
”Scott, din lögnaktiga jävel!” skrek Marcus och kastade sig mot honom.
Polisen grep tag i Marcus och slungade honom mot motorhuven på polisbilen.
”Händerna bakom ryggen! Nu!”
”Jag har inte gjort någonting!” skrek Marcus, pressad mot plåtväggen. ”Hon är en krympling! Hon är värdelös! Hon förstörde mitt liv! Jag gav upp allt för den där trasiga kärringen!”
Dödstystnad sänkte sig över gårdsplanen. Till och med ambulanspersonalen stelnade till. Marcus hade slitit av sig masken med egna händer.
”Sätt handklovar på honom”, sa polisinspektör Miller lågmält.
”Ni kan inte gripa mig!” vrålade Marcus när metallen slog igen med ett klick.
De knuffade in honom i baksätet. Dörren slogs igen.
Sarah lutade sig över mig. ”Nu lyfter vi upp dig på båren. Ett, två, tre.”
Världen lutade när min kropp lyftes uppåt. Allison gick bredvid mig, med handen bara millimeter från min.
”Jag följer med”, sa hon till polisinspektör Miller.






