Innan jag ens hann förstå vad som hände, spändes någons fingrar runt min hästsvans och ryckte mitt huvud kraftigt bakåt.
Regnvatten rann nerför mitt ansikte medan skratt ekade över skolgården.
Jag hade gått på den här okända gymnasieskolan i exakt fjorton dagar. Två veckor av förvirrande korridorer, tysta samtal, sidoblickar och ett desperat försök att övertyga mig själv om att det inte var så svårt att börja om från början som alla varnade för.
Ändå stod jag där mitt på en regndränkt innergård, omgiven av volleybollspelare från universitetet medan deras kapten höll i mitt hår som om jag vore något hon kunde släpa vart hon ville.
Hon hette Ashley.
Och på den här skolan behövde Ashley ingen introduktion.
Hon var sjutton, lång nog att torna upp sig över nästan alla flickor i vår klass, med den muskulösa byggnaden hos en atlet som hade tillbringat år med att tävla på den högsta nivån som hennes skola erbjöd.
Hennes blonda hästsvans var alltid hårt uppsatt, hennes marinblå universitetsjacka verkade permanent fäst vid axlarna, och hon gick genom korridorerna med en självsäkerhet som fick andra elever att flytta sig åt sidan innan hon ens nådde dem.
Ashley var inte bara populär.
Hon hade övertygat nästan alla i byggnaden om att det skulle få konsekvenser att utmana henne.
Jag var femton, knappt en och en halv meter lång, och kämpade fortfarande med att komma ihåg vilka trappor som ledde till mina klassrum.
Min grå luvtröja var redan genomblöt över axlarna, mina jeans var fuktiga runt anklarna och min ryggsäck hängde klumpigt från ena armen.
Om någon hade fotograferat oss stående bredvid varandra hade skillnaden sett nästan löjlig ut.
Ashley såg ut att vara redo att tävla i ett volleybollag på college.
Jag såg ut som en mellanstadieelev som hade gått in i fel byggnad.
Kanske var det därför hon var så säker på att jag inte skulle göra motstånd.
”VEM HAR SAGT DIG ATT DU FÅR SITT VID VÅRT BORD?” ropade hon.
Hennes röst skar genom det ösregnet, tillräckligt hög för att få studenter som sökte skydd under den täckta gångvägen att vända sig mot oss.
Jag sträckte mig instinktivt bakom huvudet och letade efter hennes handled utan att dra i mitt eget hår.
“Snälla släpp taget”, sa jag.
Ashley knöt ihop fingrarna.
“SVARA MIG!”
Smärtan spred sig över min hårbotten och fick ofrivilliga tårar att rinna i mina ögon.
Inte för att jag ville gråta. Inte för att hennes skrikande hade skrämt mig. Utan för att att bli så hårt dragen i håret orsakar en fysisk reaktion som du inte helt kan kontrollera.
Jag slöt ögonen i en halv sekund.
Och i den korta tystnaden mellan andetagen kunde jag nästan höra min mormors röst.
“Att vara lugn betyder inte att du inte är rädd, älskling. Det betyder att rädsla inte får bestämma över dina beslut.”
Hon hade sagt de orden så många gånger att jag praktiskt taget kunde höra den bekanta, lite sträva värmen i hennes röst, till och med över regnets ljud.
Jag öppnade ögonen igen.
Ashley höll fortfarande min hästsvans.
Hennes vänner skrattade fortfarande.
Och eleverna i närheten tog redan telefoner ur sina fickor.
För att förstå varför jag hamnade på den där innergården behöver man veta vad som hände under de två veckorna fram till dess.
När min mamma först berättade för mig att vi skulle flytta trodde jag verkligen att hon skämtade.
Vi hade bott i samma stad under nästan hela min barndom.
Jag kände till varenda sprucken del av trottoaren nära vårt gamla hus, varenda lärare som gav oss för mycket läxor och varenda vän vars föräldrar lät oss vara uppe och titta på film långt efter att vi skulle ha sovit.
Sedan tackade min mamma ja till ett nytt jobb, och den bekväma lilla värld jag kände till började förändras.
Jag försökte mitt bästa att vara mogen när det gällde det.
Jag sa att jag förstod. Jag hjälpte till att packa lådor, bar ut saker ur huset och sa adjö till mina vänner utan att göra någon stor scen.
Men kvällen innan vi åkte satt jag med benen i kors på kala golvet i mitt sovrum och grät ner i min tröja.
Själva huset var inte det jag skulle sakna mest.
Det var den enkla känslan av att veta att jag hörde hemma någonstans.
På min gamla skola behövde jag aldrig fundera på var jag skulle sitta under lunchen.
Jag oroade mig inte för om någon skulle känna igen mig i korridoren.
Jag behövde aldrig öva på att presentera mig själv eller undra om främlingar skrattade åt något jag hade gjort.
Jag hade vänner.
Jag hade bekanta rutiner.
Jag hade en plats där jag hörde hemma.
Och ett enda drag verkade sudda ut allt över en natt.
Det enda trösterikt med vår flytt var att jag äntligen skulle bo nära min mormor.






