På andra sidan rummet vaknade inte Benjamin, men hans axlar slappnade av. En mjuk, bekymmersfri suck undslapp hans läppar, och hans fingrar ryckte till en gång mot lapptäcket – som ett svar, en knackning mot täcket i mörkret.
Derek satt kvar på knä en lång stund och lyssnade till regnet som trummade mot plåttaket ovanför dem. Han visste att vad som än väntade härnäst – vilket svårt, rörigt och oåterkalleligt liv som än låg och väntade utanför dessa väggar – så hade floden äntligen gett tillbaka det den en gång tagit. Och han tänkte aldrig släppa taget igen.






