jock av en arom som kändes främmande och invasiv. Det var inte den friska doften av eukalyptus och polerad cederträ som Audrey hade odlat under sex års äktenskap, utan något segt, tungt och dränkt i dyrbar gardenia.
Audrey stod i hallen, hennes kropp darrade av en dov, bultande utmattning som nådde djupt in i märgen. Hennes kejsarsnitt drog hårt under hennes högmidjade bomullsbyxor med varje andetag hon drog. I sina armar, fastspänd mot bröstet i en elfenbensvit linnesele, suckade fem dagar gamla Maisie mjukt och mjölkigt. Barnets duniga mörka hår strök mot Audreys haka – ett litet, bräckligt ankare som höll henne jordad i en verklighet som lutade våldsamt på sin axel.
På konsolbordet vid den välvda dörröppningen stod två kristallglas bredvid varandra. Det ena var fläckat med det feta avtrycket av vinrött läppstift; det andra bar den bärnstensfärgade färgen av Dereks favorit single malt Scotch. Bredvid glasen låg ett par remformade, metalliskt guldfärgade Christian Louboutin-stilettklackar, slarvigt avsparkade mot mahognygolvlisten.
På övervåningen drev den dämpade basen av smooth jazz genom den välvda hallen, punkterad av ett ljud som fick Audreys mage att störta ner i en iskall avgrund: Dereks skratt. Det var den där fylliga, ohämmade barytonen han bara använde när han kände sig fullständigt dominant, fullständigt charmad och fullständigt självbelåten.
*Sjutton samtal.*
Audrey slöt ögonen en flyktig sekund, minnet av sjukhusrummet som forsade över henne som kallt havsvatten. De pipande monitorerna. Det plötsliga fallet i Maisies fosters hjärtfrekvens. Akutlamporna som bländade henne när sjuksköterskorna rusade nerför den sterila korridoren med hennes säng, ropande vitala värden medan hon grep tag i telefonen med vita knogar och lyssnade på den ihåliga ringningen som gick direkt till Dereks röstbrevlåda sjutton gånger. Sjuksköterskorna hade tittat på henne med medlidande ögon när de försiktigt tog telefonen från hennes kalla fingrar. *”Finns det någon annan vi kan ringa, fru Halston?”*
Det hade inte funnits någon annan hon ville ha. Hon hade velat ha sin man. Mannen som hade kysst hennes svullna mage samma morgon, lovat att han skulle vara på sjukhuset innan hennes värkar intensifierades, och svurit att han hade avklarat hela sitt schema som VD för Halston Logistics.
Han hade inte varit i ett möte. Han hade inte varit med om en bilolycka.
Audrey justerade sitt grepp under Maisies rumpa och stödde spädbarnets nacke med en stadig hand. Varje instinkt uppmanade henne att vända sig om, gå tillbaka ut i den milda eftermiddagen i Virginia och kollapsa i den samåkningsbil hon just hade avfärdat. Men moderskapet hade skapat något orubbligt inom henne under de senaste fem dagarna. Smärta var bara en fysisk känsla; förödmjukelse var bara en skugga. Ingen av dem hade kraften att bryta ner henne.
Långsamt, medvetet, satte Audrey foten på det nedersta trappsteget.
Ett steg. Ett skarpt, brännande drag i nedre delen av magen.
Två steg. En kvinnas fnissande röst svävade ner, andfådd och lekfull.
Tre steg. *”Derek, sluta… tänk om hushållerskan kommer in?”*
*”Hushållerskan kommer inte på fredagar, älskling. Och Audrey blir inte utskriven förrän på måndag. Ta det lugnt. Kom hit.”*
Audrey nådde upp till andra våningen utan att ge ifrån sig ett ljud. Den ullmattan slukade hennes fotsteg. Dörren till huvudsviten – den helgedom hon omsorgsfullt hade dekorerat med mjuka linnegardiner, oljemålningar av förfädernas ursprung och den specialdesignade handsnidade vaggan som väntade bredvid king size-sängen – stod på glänt med nio centimeter.
Audrey klev in i den smala siktglipan.
Rummet badade i gyllene eftermiddagssol. Kläder låg utspridda över trägolvet: Dereks specialdesignade antracitgrå kavaj, en smaragdgrön sidenklänning, fina spetsunderkläder. På sängen låg Derek, lutad mot sammetssänggaveln i ett par uppknäppta linnebyxor, med bar bröstkorg. I hans knä satt en kvinna som Audrey omedelbart kände igen från välgörenhetsgalorna som Derek insisterade på att gå på: Sienna Campbell, den tjugosexåriga dottern till en lokal fastighetsutvecklare. Sienna var insvept i Audreys egen krämfärgade kashmirmorgonrock, hennes manikyrerade fingrar trasslade in i Dereks tjocka bruna hår.
Och i hörnet av rummet hade Dereks läderväska för natten kastats direkt på Maisies vagga, vilket bucklade de fina, handbroderade stötfångarna som Audreys avlidna mormor hade beställt till babyn.
Synen av den där duffelväskan på hennes barnsäng tände något kallt, uråldrigt och skrämmande klart i Audreys själ. Sorgen försvann. Chocken upplöstes. I deras ställe kom en absolut, kristallklar stillhet.
Hon sköt upp dörren. Mässingsgångjärnen gav ifrån sig ett svagt, elegant klick.
Derek hörde det inte, men Siennas blick gled mot dörröppningen. Kvinnan stelnade till mitt i skratt, hennes läppar isär när färgen omedelbart försvann från hennes solbrända, konturerade kinder.
”Derek…” viskade Sienna och stelnade till.
”Sluta inte nu, underbara”, mumlade Derek och höll ögonen slutna, händerna gled nerför Siennas midja. ”Vi har hela huset för oss själva tills—”
”Derek!” väste Sienna och hoppade baklänges ur hans knä så abrupt att hon trasslade in sig i täcket och nästan ramlade ner på golvet.
Derek öppnade ögonen ordentligt, irritation blixtrade över hans stiliga drag – tills hans blick for mot dörröppningen och träffade Audrey.
I tre plågsamma sekunder var sovrummet dödstyst, förutom den rytmiska, fridfulla andningen från det nyfödda barnet som vilade mot Audreys bröst.
Dereks ansikte förvandlades i realtid: irritation smälte samman till förvirring, förvirring övergick i ren panik, och paniken lade sig slutligen i en spröd, defensiv mask. Han kröp upp och höll en kudde över sitt bara bröst likt en förskräckt tonåring.
”Audrey?” Hans röst brast. ”Vad… vad gör du här? Du ska vara på St. Jude’s till måndag morgon.”
Audrey rörde sig inte. Hon stod inramad i dörröppningen, lång och alldeles stilla, hennes hållning kunglig trots utmattningen som etsades runt ögonen. Hennes mörka hår var uppsatt i en prydlig, låg chignon; hennes ansikte var blekt, utan smink, men hennes stålgrå ögon var skrämmande skarpa.
”Jag skrevs ut tidigt”, sa Audrey med anmärkningsvärt låg röst, utan darrningar. ”Sjukhuset skrev ut Maisie i morse. Jag ringde dig fem gånger mellan klockan åtta och nio. Och tolv gånger på onsdagskvällen medan jag förbereddes för akut operation.”






