”Låg hon där?” frågade Reese, medan hennes fingrar rörde sig med inövad, rytmisk snabbhet över elektroderna på den lysande monitorn.
”Ja”, svarade Celeste snabbt, med darrande och andfådd röst – som någon på gränsen till hysteri. ”Hon låg på rygg. Jag kom in med hennes morgonte, och hon hostade – hon kippade efter luft, faktiskt.” ”Jag försökte lyfta hennes huvud, för att rensa luftvägarna med vad jag nu hade till hands, men Naomi kom rusande in som en galning…”
”Hon hostade inte”, förklarade Naomi Carter.
Hennes röst skar genom rummet och dränkte det sterila surrandet från pulsoximetern. Naomi stod tre steg bakåt, med rak rygg och händerna knäppta framför förklädet. Den silverkantade frukostbrickan hade lämnat ett avtryck i den persiska mattan där hon hade ställt ner den. En skarp, bultande smärta gjorde sig redan påmind i hennes högra underarm efter smällen, men hon rörde den inte. Hon höll blicken fäst vid Celestes händer.
Celeste hade stuckit ner sin vänstra hand i fickan på sin kashmirkofta. Diamanten var nu utom synhåll.
Adrian blickade från den ena till den andra, med sammanbiten käke och en puls som syntes tydligt under den bleka huden. ”Naomi, vad pratar du om?”
”Jag försäkrar dig, Adrian, din mor höll inte på att kvävas av sitt eget saliv. Och hon låg inte med ansiktet nedåt när jag öppnade dörren.” Naomis blick flyttades till Reese. ”Hennes syrgastub var avstängd vid mässingsregulatorn. Fru Vale stänger aldrig av den helt; hemsjuksköterskan låter den stå på ett jämnt, lågt flöde – två liter i minuten – hela natten. Titta på ventilen.”
Reeses kollega, en ung, atletisk sjuksköterska, lutade sig fram mot ventilen bakom sänggaveln i mahogny. Han vred om den ett kvarts varv. ”Den var avstängd.”
Céleste drog efter andan och begravde ansiktet mot Adrians axel. ”Jag vet ingenting om den här utrustningen! Jag får panik, Adrian! Jag trodde att hon höll på att dö mitt framför ögonen på mig!”
”Vi måste transportera henne omedelbart”, sa Reese, kopplade loss den bärbara syrgastuben och förde in bårremmarna under Evelyns slappa axlar. ”Blodtrycket ligger på 160/110; pulsen är svag och ligger på 140. Akutmottagningen på Greenwich Hospital. Hur ser läget ut?”
”Jag fixar det”, svarade Adrian omedelbart. Han drog sig loss från Céleste med en plågad blick. ”Céleste, gå ut till bilen. Ring Harrison. Säg åt honom att möta oss på sjukhuset.”
”Adrian, vänta…” började Céleste.
hennes manikyrerade fingrar skrapade lätt mot hennes kavajslag. “Och polisen? Hon överföll mig. Min handled tar livet av mig!”
Hon kavlade upp ärmen. På den bleka, seniga insidan av hennes högra handled bildades en mörklila bula som följde den skarpa konturen av en hamrad silverbricka.
Adrian tittade på den och tittade sedan på Naomi. Luften i sovrummet var tjock av en metallisk doft, en blandning av adrenalin och gammal parfym. Naomi ryckte inte till. Hon hade strukit hans skjortor efter hans fars död nio år tidigare; hon hade serverat honom iskallt vatten när Vale Meridian hade ställts inför en federal revision fyra år senare. Hon kände alltför väl till invecklade detaljer i hans obeslutsamhet.
“Vi tar itu med huset senare”, sa Adrian, hans röst antog den kalla, distanserade ton han använde för att avsluta spända styrelsemöten. “För just nu måste min mamma överleva i morse.”
Det himmelska ljuset är ännu inte där, och tragedin varar ännu mer. Schweren Eichentüren Schlossen ligger inne i Sanitätern, nur das leise Prasseln des Regens gegen die Bleiglasfenster war noch zu hören.
I den lugna eintretenden des Schlafzimmers hörte Celeste auf zu weinen.
Die Veränderung erfolgte augenblicklich. Ihre Schultern sjönk i sin naturliga, antrainierte Haltung zurück. Om du väntar tillräckligt länge på att Nase ska komma, är det slutet på korven du letar efter.
“Of Bist schon viel zu lange in dieem Haus, Naomi”, detta Celeste leise. Jag behöver ingen mer hjälp. Sie war kühl, trocken und beängstigend ruhig. “Av glaubst wohl, nur weil of the white, in welcher Schublade das Silberputzmittel ist, gehörst du zur Familie. Bist du aber nicht. Du bist nur eine Angestellte. Och mit dieser Aussage hast du deine Kündigung selbst verschuldet.”
“De har tre smed halvbottnar i den inre världen av kyssar i inlandet”, säger Naomi och hon måste unauffällig auf den Boden neben dem Teppich. “Das synd fru Vales Fingernägel. Sie hat sich gewehrt. Wenn die Spurensicherung das Leinen untersucht, were sie your DNA under dem Gewebe finden, fest an die Fassung Ihres Diamanten gepresst.”
Celestes Augen verengten sich, ein hauchdünner Hauch von Gift blitzte unter ihrer porzellanartigen Fassade auf. “Rättsmedicin? Hade en annan dam med en befäst militärläkare Demenz ett nödstoppsställ? Glauben Sie, Greenwich Police har en ångtelefon, nur weil das Dienstmädchen einen Schatten gesehen?”
Celeste machte deux Langsame, bedächtige Schritte nach vorn, bise nur noch wenige Zentimeter von Naomi entfernt stand. Du har duftete nach weißer Freesie och Bittermandel. “Adrian älskar mig. Han gifte sig med mig. Hos två kvinnor är jag Mrs. Vale, och första gången är jag i Vale Meridians brevpapper, som jag sätter upp, och jag har skrivit min egen avsikt. “Tidigare är jag inte tillgänglig för lunch på grund av allvarliga fysiska skador.”
“Vid första anblicken är polisen inte på väg”, sa Naomi, tog upp sin telefon och gick mot Blick-festivalen utan att ens inse det. “För när du gör det kommer detektiv Miller att fråga varför Dr. Voss privata Mercedes parkerades för tre nätter sedan klockan två på morgonen i trädgårdscentret, trots att Dr. Aris leddes bort av Evelyns patient, Dr. Aris.”
Celeste Brust har anlänt. För en avstickare, gå till masken och klicka på knappen för att mannen ska nå Raubtier.
“Du lurar dig själv för ingenting”, fladdrade Celeste. “Du har haft ett liv, det var…” “Om du är i det här huset, Naomi, är du lycklig, du har ett kärleksliv med en annan kvinna. Det är inte sant, Evelyn Vale hade en hatt, så att det skulle vara en man.”






